Viskningen av Hopp
Välkommen till Viskningen av Hopp – en trygg plats där jag delar min resa mot inre hälsa och välbefinnande.
Jag delar personliga erfarenheter och insikter för att inspirera, stärka och stötta dig genom livets utmaningar.
Genom att berätta om svårigheter och verktyg som hjälpt mig hitta balans, vill jag sprida hopp och ge vägledning.
Det handlar om att våga förändras, återupptäcka självmedkänsla och bygga ett liv i harmoni.
Var du än är på din resa – kom ihåg att du inte är ensam. Tillsammans kan vi skapa ett rikare välmående.
Utforska Din Egen Väg
Följ med på en resa mot ökad inre hälsa och välmående. Här delar jag med mig av mina personliga erfarenheter och insikter – för att inspirera och stötta dig på din egen väg till återhämtning och balans.
Livets prövningar kan ibland kännas överväldigande, men jag har upptäckt att det går att finna styrka och harmoni genom reflektion, självmedkänsla och små, men meningsfulla steg framåt.
Oavsett var du befinner dig i livet är det aldrig för sent att sätta ditt välmående i fokus.
Tillsammans kan vi utforska verktyg, strategier och tankesätt som hjälper dig att skapa ett liv fyllt av lugn, glädje och mening.
“När orden inte räcker”
Ibland räcker inte orden till för att beskriva hur trött man är, eller hur tungt något känns.
Här delar jag en text som kommer från djupet av mig – skriven mitt i återhämtningen.
Det är inte en förklaring. Det är ett vittnesmål.
Bakom läkning – när ord inte räcker till
Ibland är det inte bristen på ord som gör att vi inte blir förstådda.
Jag har aldrig varit tyst. Jag har inte dolt vad jag känt.
Tvärtom – jag har varit tydlig. Jag har talat, förklarat och gjort allt för att nå fram.
Samtidigt har jag varit varsam. Vägt mina ord. Försökt att inte belasta.
Kanske är det därför många tror att jag inte mår så dåligt.
Att jag är stark. Klarar mig. Att det bara handlar om lite trötthet. En fas. En "50-årskris".
Kanske lite ensamhet. Kanske en förkylning i själen. Men det är inte så.
Det jag bär är inte nytt. Det är gammalt. Djupt. Tungt.
Och när jag till slut satte ord på det – med allt jag hade kvar – blev det bara tyst runt mig.
Kanske orkade de inte lyssna. Kanske ville de hjälpa, men visste inte hur.
Istället frågade de som om det var något tillfälligt.
en enkel förkylning. Och sedan väntade de, tyst, på att jag skulle "bli mig själv igen".
Men det de inte förstod var att jag redan var mig själv –
en person som burit mer än någon kunnat ana.
En person som inte behövde bli räddad, utan förstådd.
Och kanske bara få vila, utan att behöva förklara sig.
Att läka handlar inte om att bli den man en gång var.
Det handlar om att äntligen få vara den man är –
utan att bära andras förväntningar på sina axlar.
En sak har jag lärt mig:
Det finns ingen kärlek som är helt fri från villkor, förväntningar eller krav –
förutom den kärlek du ger till dig själv.
Och kanske är det just där läkningen börjar.
"Och kanske är det där läkningen börjar – i stillheten, i sanningen, i kärleken till sig själv.”
Näst sista dagen – en inre vändpunkt
Det var näst sista dagen på min rehabilitering för utmattningssyndrom.
En tid som förändrat mycket i mig – inte bara fysiskt, utan djupt inuti.
Det kändes både spännande och skrämmande. Jag hade lett mig själv framåt, vågat prova nya metoder för att läka.
Men samtidigt fanns en oro:
– Vad händer när tryggheten inte längre finns kvar?
– När jag inte får feedback, råd eller verktyg när livet känns för mycket?
Rädslan för bakslag.
För att fastna.
För att inte bli hel igen.
Att leva med känslor – både de ljusa och de utmanande
Jag har alltid vetat att jag tänker, arbetar, handlar och skriver med känslor.
Till och med mina beslut fattas med hjärtat.
Det finns något vackert i det – att känna djupt och låta hjärtat, inte egot, styra.
Men det gör en också sårbar.
Ibland har mina känslor styrt mig så starkt att jag har kört över mig själv.
Satt alla andra först. Glömt mig själv.
Och det har gjort ont.
Det här var inte bara rehabilitering – det var på riktigt
Under rehabiliteringen föll alla bitar plötsligt på plats.
För första gången fick jag en helhetsförståelse:
Barndomstrauman jag överlevt kopplades till post-covid, fibromyalgi, klimakteriet och utmattning. Allt hängde ihop.
Jag förstod varför min kropp reagerade som den gjorde.
Varför tröttheten inte var "vanlig trötthet".
Varför hjärnan var inlindad i ett töcken.
Och varför mina känslor kunde pendla så starkt.
Men viktigast av allt insåg jag:
– Jag var inte för gammal.
– Jag var inte galen.
– Och det var inte inbillning.
Det jag hade känt djupt i kroppen och själen hade varit verkligt hela tiden.
Den insikten var som att äntligen få andas fritt.
➤ Kroppens språk – om smärta och känslighet
Smärtan vid fibromyalgi är verklig – men inte farlig.
Det är kroppens sätt att säga: “Stanna upp och lyssna.”
När vi ger oss själva tid att lyssna, vila och reflektera, kan vi möta smärtan med medkänsla – i stället för motstånd.
Genom att släppa taget om det som tynger oss, både fysiskt och känslomässigt, skapar vi utrymme för läkningen att börja.
“Smärtan är inte den du är.
Den är bara en del av din resa.”
Att visa tacksamhet mot kroppen för dess signaler är ett första steg mot förståelse, acceptans – och inre trygghet.
Det var inte inbillning – det var verkligt
När kroppen visste, men ingen lyssnade
Jag har aldrig berättat hur det egentligen började.
Efter covid föll jag hårt och plötsligt.
Jag kände att något var fel, men ingen visste vad.
Post-covid var okänt, kunskapen saknades.
Jag var ensam – trött, vilsen, utan svar.
Jag sökte hjälp.
Vårdcentraler. Läkare. Samtal.
Proverna såg bra ut. Jag blev skickad vidare – eller hem.
”Inget fel,” sade de.
Men min kropp skrek.
Det var inte stress – jag visste det.
Något djupare, något mer.
Plötsligt insåg jag en ny verklighet: klimakteriet.
Jag insåg det inte själv, och vården nämnde det aldrig.
Mina symptom ignorerades.
De sa bara:
" Du är stressad – vila så blir det bättre."
Jag gjorde som de sa.
Skalade ner på allt.
Pausade, sa nej, saktade ner – men inget blev bättre.
Smärtan och tröttheten bestod. Sinnet blev mörkare.
Jag var på väg mot utmattning.
Min kropp och mitt sinne var slut.
Och fortfarande lyssnade ingen.
Att rita om sin inre karta
En av de mest värdefulla lärdomarna från rehabiliteringen är insikten att jag inte alltid behöver styras av känslor – inte vid varje tillfälle, inte i varje beslut.
Hela mitt liv har jag låtit känslorna vara min kompass.
Det har varit min superkraft.
Men det har också gjort mig sårbar.
Jag har känt så intensivt att jag ibland förlorat kontakten med mig själv.
Handlat för snabbt. Tagit in för mycket.
Lyssnat mer på andras behov än mina egna.
Och alldeles för ofta glömt att ställa den viktigaste frågan: Vad behöver jag?
Under rehabiliteringen började jag förstå något avgörande:
Känslor kan visa vägen, men de är inte alltid sanningen.
Jag ser nu att jag burit på gamla inlärda mönster – kartor präglade av barndomens lojalitet, rädsla och överlevnad.
Men den tiden är över.
Jag behöver inte längre följa den gamla vägen.
Nu börjar jag långsamt att rita om min inre karta.
Med mer stillhet.
Mer omsorg.
Mer förankring i mig själv.
Inte längre för att bara överleva – utan för att leva, på riktigt.
Sammanfattning – När kroppen ropar men ingen hör
Min återhämtning har varit allt annat än rak.
Post-covid, klimakteriets vallningar, fibromyalgi och utmattning slog mot en kropp som redan bar på smärta från barndom och inlärda mönster.
Jag började ifrågasätta:
Är det här jag – eller en bild andra format?
Jag hade lärt mig vara stark och tyst, inte ta plats.
Men kroppen viskade det jag slutat höra:
Du får stanna upp nu.
Det svåraste har inte bara varit symtomen, utan tystnaden.
Att inte bli trodd.
Att mötas av okunskap – i vården och bland nära.
Till slut blev jag min egen läkare.
Lyssna. Söka. Falla. Resa mig.
Och viktigast: aldrig ge upp.
När jag började säga:
“Snälla, se helheten!”
började något förändras.
En kropp som ropar efter hjälp helas inte med ett svar i taget.
Den behöver tid, respekt och utrymme att vara.
Min resa handlar inte bara om att bli frisk –
utan om att hitta hem.
Med hela mig.
Det är här min sida “Inom oss bor läkningen” vilar – i det osynliga, men sanna.
När ingen annan lyssnade, hörde jag något annat.
En viskning, mjuk och varsam, som kom inifrån.
Långsam. Varm.
Det var min egen röst.
Min egen resa mot bättre hälsa
Min resa mot bättre hälsa började när jag insåg vikten av att lyssna på min kropp och själ.
Det var en insikt som växte fram genom små men betydelsefulla vardagsstunder.
Jag minns särskilt ögonblick i vardagsrummet, där tårarna jag burit länge tystnade.
Det var då jag stannade upp och förstod att jag behövde möta mig själv på djupet.
Att prioritera mina känslor och reflektera över mitt liv var inte lätt, men nödvändigt.
Genom att lyssna inåt och ge mig tid att tänka började jag göra de förändringar jag behövde.
Denna resa, fylld av utmaningar och insikter, har lärt mig att hälsa handlar om balans –
att vårda både det fysiska och mentala välmåendet.
Egen Läkningskraft – Din Inre Potential
Allt kanske inte syns i färg – men det känns. Och det räcker.
Smärtan finns, men så gör även min kärlek, min vilja, min värme.
Tack för att du stannade och läste.
För att du vilade här, i min plats för återhämtning.
Det betyder mer än du anar.
Kanske väckte det en viskning inom dig.
En fjäderlätt röst. Din egen kraft.