Återhämtningsrummet
Välkommen till mitt återhämtningsrum – en trygg och inspirerande plats där jag delar min resa mot bättre inre hälsa och välbefinnande.
Här kan du ta del av mina personliga erfarenheter och insikter. Jag hoppas att de kan ge dig inspiration, styrka och stöd på din egen resa genom livets utmaningar.
Genom att öppet reflektera över de svårigheter jag mött och de verktyg som hjälpt mig att må bättre, vill jag sprida hopp och erbjuda vägledning till dig som söker ljusare dagar.
Det handlar om att omfamna förändring, återupptäcka självkärlek och hitta kraften att skapa ett liv fyllt av balans och harmoni.
Var du än befinner dig på din resa – kom ihåg: du är inte ensam. Tillsammans kan vi ta nästa steg mot ett bättre välmående.
Återhämtningens Resa
Utforska min egen väg mot ökad inre hälsa och välmående. Här delar jag mina personliga erfarenheter och insikter – för att inspirera och stödja dig i din återhämtningsresa.
Livets utmaningar kan ibland kännas överväldigande, men jag har upptäckt att det är möjligt att hitta balans och styrka genom reflektion, självmedkänsla och små steg framåt.
Oavsett var du befinner dig i livet är det aldrig för sent att prioritera ditt välmående.
Låt oss tillsammans utforska verktyg och tankesätt som kan hjälpa dig att hitta vägen tillbaka till ett liv fyllt av lugn, glädje och mening.
“När orden inte räcker”
Ibland räcker inte orden till för att beskriva hur trött man är, eller hur tungt något känns.
Här delar jag en text som kommer från djupet av mig – skriven mitt i återhämtningen.
Det är inte en förklaring. Det är ett vittnesmål.
Bakom läkning – när ord inte räcker till
Ibland är det inte bristen på ord som gör att vi inte blir förstådda.
Jag har aldrig varit tyst. Jag har inte dolt vad jag känt.
Tvärtom – jag har varit tydlig. Jag har talat, förklarat och gjort allt för att nå fram.
Samtidigt har jag varit varsam. Vägt mina ord. Försökt att inte belasta.
Kanske är det därför många tror att jag inte mår så dåligt.
Att jag är stark. Klarar mig. Att det bara handlar om lite trötthet. En fas. En "50-årskris".
Kanske lite ensamhet. Kanske en förkylning i själen. Men det är inte så.
Det jag bär är inte nytt. Det är gammalt. Djupt. Tungt.
Och när jag till slut satte ord på det – med allt jag hade kvar – blev det bara tyst runt mig.
Kanske orkade de inte lyssna. Kanske ville de hjälpa, men visste inte hur.
Istället frågade de som om det var något tillfälligt.
Som en enkel förkylning. Och sedan väntade de, tyst, på att jag skulle "bli mig själv igen".
Men det de inte förstod var att jag redan var mig själv –
en person som burit mer än någon kunnat ana.
En person som inte behövde bli räddad, utan förstådd.
Och kanske bara få vila, utan att behöva förklara sig.
Att läka handlar inte om att bli den man en gång var.
Det handlar om att äntligen få vara den man är –
utan att bära andras förväntningar på sina axlar.
En sak har jag lärt mig:
Det finns ingen kärlek som är helt fri från villkor, förväntningar eller krav –
förutom den kärlek du ger till dig själv.
Och kanske är det just där läkningen börjar.
"Och kanske är det där läkningen börjar – i stillheten, i sanningen, i kärleken till sig själv.”
Näst sista dagen – en inre vändpunkt
Det var näst sista dagen på min rehabilitering för utmattningssyndrom.
En tid som förändrat mycket i mig – inte bara fysiskt, utan djupt inuti.
Det kändes både spännande och skrämmande. Jag hade lett mig själv framåt, vågat prova nya metoder för att läka.
Men samtidigt fanns en oro:
– Vad händer när tryggheten inte längre finns kvar?
– När jag inte får feedback, råd eller verktyg när livet känns för mycket?
Rädslan för bakslag.
För att fastna.
För att inte bli hel igen.
Att leva med känslor – både de ljusa och de utmanande
Jag har alltid vetat att jag tänker, arbetar, handlar och skriver med känslor.
Till och med mina beslut fattas med hjärtat.
Det finns något vackert i det – att känna djupt och låta hjärtat, inte egot, styra.
Men det gör en också sårbar.
Ibland har mina känslor styrt mig så starkt att jag har kört över mig själv.
Satt alla andra först. Glömt mig själv.
Och det har gjort ont.
Det här var inte bara rehabilitering – det var på riktigt
Under rehabiliteringen föll alla bitar plötsligt på plats.
För första gången fick jag en helhetsförståelse:
Barndomstrauman jag överlevt kopplades till post-covid, fibromyalgi, klimakteriet och utmattning. Allt hängde ihop.
Jag förstod varför min kropp reagerade som den gjorde.
Varför tröttheten inte var "vanlig trötthet".
Varför hjärnan var inlindad i ett töcken.
Och varför mina känslor kunde pendla så starkt.
Men viktigast av allt insåg jag:
– Jag var inte för gammal.
– Jag var inte galen.
– Och det var inte inbillning.
Det jag hade känt djupt i kroppen och själen hade varit verkligt hela tiden.
Den insikten var som att äntligen få andas fritt.
➤ Kroppens språk – om smärta och känslighet
Smärtan vid fibromyalgi är verklig – men inte farlig.
Det är kroppens sätt att säga: “Stanna upp och lyssna.”
När vi ger oss själva tid att lyssna, vila och reflektera, kan vi möta smärtan med medkänsla – i stället för motstånd.
Genom att släppa taget om det som tynger oss, både fysiskt och känslomässigt, skapar vi utrymme för läkningen att börja.
“Smärtan är inte den du är.
Den är bara en del av din resa.”
Att visa tacksamhet mot kroppen för dess signaler är ett första steg mot förståelse, acceptans – och inre trygghet.
Det var inte inbillning – det var verkligt
Men just där, under min rehabilitering, föll något viktigt på plats…
När kroppen visste, men ingen lyssnade
Det jag aldrig tidigare har berättat är hur allt egentligen började.
Efter covid kändes det som om jag föll – hårt och plötsligt.
Jag visste att något inte stod rätt till, men ingen kunde sätta fingret på vad.
Post-covid var fortfarande ett okänt begrepp, och kunskapen saknades.
Jag fick kämpa ensam – trött, vilsen och utan svar.
Jag sökte hjälp.
Vårdcentraler. Läkare. Samtal.
Alla prover såg bra ut. Jag blev skickad vidare – eller bara hem.
”Inget fel,” sade de.
Men min kropp skrek efter uppmärksamhet.
Det här var inte bara stress – det visste jag.
Det var något djupare, något mer.
Mitt i allt stod jag plötsligt inför en ny verklighet: jag var i klimakteriet.
Jag insåg det inte själv, och ingen i vården antydde det heller.
Mina symptom ignorerades.
Jag fick bara höra:
"Det är så livet är. Du är bara stressad – vila lite, så blir allt bättre."
Jag gjorde som de sa.
Jag skalade ner på allt.
Jag pausade, sa nej, och drog ner tempot i vardagen – men ingenting blev bättre.
Smärtan fanns kvar. Tröttheten blev allt tyngre. Sinnet mörkare.
Vad jag inte visste då var att jag var på väg rakt in i utmattning.
Min kropp och mitt sinne var slutkörda.
Och fortfarande var det ingen som lyssnade.
Att rita om sin inre karta
En av de mest värdefulla lärdomarna från rehabiliteringen är insikten att jag inte alltid behöver styras av känslor – inte vid varje tillfälle, inte i varje beslut.
Hela mitt liv har jag låtit känslorna vara min kompass.
Det har varit min superkraft.
Men det har också gjort mig sårbar.
Jag har känt så intensivt att jag ibland förlorat kontakten med mig själv.
Handlat för snabbt. Tagit in för mycket.
Lyssnat mer på andras behov än mina egna.
Och alldeles för ofta glömt att ställa den viktigaste frågan: Vad behöver jag?
Under rehabiliteringen började jag förstå något avgörande:
Känslor kan visa vägen, men de är inte alltid sanningen.
Jag ser nu att jag burit på gamla inlärda mönster – kartor präglade av barndomens lojalitet, rädsla och överlevnad.
Men den tiden är över.
Jag behöver inte längre följa den gamla vägen.
Nu börjar jag långsamt att rita om min inre karta.
Med mer stillhet.
Mer omsorg.
Mer förankring i mig själv.
Inte längre för att bara överleva – utan för att leva, på riktigt.
Sammanfattning – När kroppen skriker men ingen lyssnar
Min återhämtning har varit allt annat än rak.
Post-covid, klimakteriets vallningar, fibromyalgi och utmattning slog mot en kropp som redan bar på tyst smärta – från barndom, anpassning och inlärda mönster.
Jag började ifrågasätta:
Är det här verkligen jag – eller en bild som andra har format?
Jag hade lärt mig att vara stark och tyst, att inte ta plats.
Men kroppen viskade det jag själv hade slutat höra:
Du får stanna upp nu.
Det svåraste har inte bara varit symtomen, utan tystnaden.
Att inte bli trodd.
Att inte få stöd.
Att mötas av okunskap – både i vården och bland de närmaste.
Till slut tvingades jag bli min egen läkare.
Lyssna. Söka. Falla. Resa mig.
Och viktigast av allt: aldrig ge upp.
Först när jag började säga:
“Snälla, se helheten!”
började något långsamt förändras.
Vi behöver förstå att en kropp som ropar efter hjälp inte kan helas med ett svar i taget.
Den behöver tid, respekt och utrymme att bara få vara.
Min resa handlar inte bara om att bli frisk –
utan om att hitta hem.
Med hela mig.
🌿 Det är här min sida “Inom oss bor läkningen” har sin grund – i det som varit osynligt, men sant.
När ingen lyssnade, hörde jag något annat.
En röst som viskade inifrån.
Långsam. Varm.
Min röst – min väg tillbaka.
Min egen resa mot bättre hälsa
Min resa mot bättre hälsa började när jag insåg vikten av att lyssna på min kropp och själ.
Det var en insikt som växte fram genom små, men betydelsefulla stunder i vardagen.
Jag minns särskilt ögonblick i vardagsrummet, där tårar jag burit på länge verkade tystna.
Det var då jag stannade upp och förstod att jag behövde gå djupare – att verkligen möta mig själv.
Att prioritera mina känslor och se över hur jag levde mitt liv var inte alltid lätt, men det var nödvändigt.
Genom att lyssna inåt och ge mig själv tid att reflektera kunde jag börja göra de förändringar som kropp och själ behövde för att må bättre.
Denna resa, fylld av både utmaningar och insikter, har lärt mig att hälsa handlar om balans –
och att värna om både det fysiska och det mentala välmåendet.
Egen Läkningskraft – Din Inre Potential
Allt kanske inte syns i färg – men det känns. Och det räcker.
Smärtan finns där. Men så gör även min kärlek, min vilja, min värme.
Tack för att du stannade och läste.
För att du vilade här, i min plats för återhämtning.
Det betyder mer än du anar.
Kanske väckte det en viskning inom dig.
Lätt som en fjäder. En inre röst. Din egen kraft.