"Hjärna-reflektion – från hjärtat"
Reflektion: När själen minns vägen hem
I början av 2015 började något viska djupt inifrån mig. Jag kunde inte förklara det, bara känna det – som en längtan, som en sorg, som en hemlighet min kropp visste men jag glömt.
Jag kände mig ofta trött, överväldigad, som om jag bar på något större än mig själv. Men mitt i allt började något öppnas – ett nytt sätt att se på livet. Jag började känna mer, lyssna mer. Inte bara på andra, utan på mig själv.
Själen minns vägen hem, tänkte jag. Och ibland leder vägen hem genom mörker.
Jag började förstå att känslighet inte var en svaghet – det var en styrka. Jag kunde känna av stämningar, se bakom fasader. Jag lärde mig att stå kvar i mig själv, även när andra ville att jag skulle gå in i deras drama.
Det var inte lätt, men det var sant. Jag behövde inte längre förklara allt för alla.
Jag behövde bara vara sann mot mig själv.
Att skydda sitt inre – utan att stänga hjärtat
Det tog tid att förstå att jag inte behövde vara tillgänglig för alla hela tiden.
Att sätta gränser var inte elakt – det var kärlek till mig själv.
Jag började välja var jag lade min energi. Jag vände mig inåt, inte bort.
Att skydda sitt inre betyder inte att man bygger murar.
Det betyder att man odlar sin trädgård, så att hjärtat kan blomma tryggt.
Ibland måste man gå vilse för att hitta hem.
Och ibland är hemmet inget yttre – utan en plats i hjärtat, där man kan andas igen.
“De sa att jag borde veta min plats. Jag svarade: den platsen är under ett träd. Och där börjar förändring.” “Jag har lärt mig att människor kommer att glömma vad du sa, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna.” – Maya Angelou
Att vara annorlunda är inte fel – det är ofta början på något stort och unikt. Jag vet hur det känns att inte passa in, men också hur kraftfullt det är att stå kvar och vara trogen sig själv.
“Det handlar inte om utbildning, bakgrund eller uppförande. Det handlar om modet att följa sin egen väg. Att lita på det du känner och det du bär inom dig.”