Här börjar min resa – från utmattning till ett nytt sätt att leva.

“Att hitta styrkan när kroppen säger stopp”

Det här är en berättelse om när steget tog slut.
När livet bar för mycket och kroppen viskade: inte längre.
Här delar jag min resa – genom mörker, tystnad och en ny sorts styrka.
Det handlar om att överleva, men också om att börja leva. > “Det var inte bara trötthet. Det var kroppen som viskade: nu räcker det."Det finns stunder i livet när allt stannar upp. När kroppen och själen inte längre orkar bära det som en gång kändes möjligt. För mig kom den stunden som en viskning först, en stilla påminnelse om att något inte stod rätt till. Sen blev den en skarp röst jag inte längre kunde ignorera. Det var inte bara trötthet, det var en gräns – en tydlig signal från kroppen att det var dags att lyssna. Vägen tillbaka har varit krokig och fylld av insikter, men också en resa mot något större: att förstå vad det verkligen innebär att leva, inte bara överleva.

Jag delar den här berättelsen för att visa att även i det djupaste mörker finns möjligheten att hitta ljus. För mig handlade det om att våga möta min egen sårbarhet, att släppa taget om krav och förväntningar och börja lyssna på vad jag egentligen behövde. Det var en process av att hitta en ny sorts styrka – inte den som pressar och driver framåt till varje pris, utan den som bygger på att vara snäll mot sig själv. I tystnaden fann jag en väg tillbaka, och i det lilla började jag se det stora i livet igen. Om du står inför något liknande, vill jag att du ska veta att det finns hopp. Det går att hitta tillbaka, att skapa något nytt och att börja leva på riktigt.

Att Lyssna på Kroppen – Min Resa till Självinsikt

Jag stannade inte. Inte när jag förlorade mina föräldrar som barn. Inte när livet bjöd på utmaningar som kändes oöverstigliga. Jag kämpade vidare, stängde av känslorna och fokuserade på att klara av dagen. Men jag kunde inte springa ifrån mig själv för alltid. Under lång tid ignorerade jag den inre rösten som bad mig att sakta ner och reflektera. Jag trodde jag kunde fortsätta framåt, oavsett hur trött jag var eller hur mycket smärta jag kände, både fysiskt och mentalt. Jag lyssnade inte – tills kroppen började tala med allt högre rop. Den gav mig tydliga signaler: stress, utmattning och till slut total kollaps. Där, i det mörkaste ögonblicket, insåg jag att jag inte längre kunde tysta det som min kropp och själ försökt säga mig i åratal. Jag tvingades att lyssna. Och för första gången på länge började jag ta hand om mig själv.

Att Hålla Ut – En Dag i Taget

Jag visste inte hur man stannar. Jag visste bara hur man överlever. Livet kan ibland kännas som en ständig kamp – en dag i taget, ett steg i taget, särskilt när det känns som om världen vilar tungt på dina axlar. Vi lär oss att kämpa, att bita ihop och fortsätta, även när det känns som om inget annat fungerar. Jobba. Le. Kämpa. Det är vad vi gör, för det är vad vi har lärt oss. Men kanske är det också viktigt att ibland stanna upp, andas och ge oss själva en chans att bara vara. För i slutändan handlar överlevnad inte bara om att ta sig framåt, utan också om att hitta små stunder av lugn och mening mitt i kampen.

Min Resa - Från Butiksarbete till Undersköterska

Jag började min karriär inom en klädbutik, där jag arbetade som dekoratör och säljare. Under den här tiden blev jag ensamstående mamma till tre barn, vilket var en utmanande period i mitt liv. Trots mitt engagemang på jobbet kämpade jag även med att få ihop vardagen. Kroppen orkade inte alltid med, och jag använde medicin för att dämpa smärtorna och klara av situationen, även om jag inte lärde mig att lyssna på kroppens signaler fullt ut.

Senare beslutade jag mig för att skapa en ny väg i livet och utbildade mig till undersköterska. Det blev ett viktigt steg mot en mer stabil tillvaro både för mig och mina barn. Jag arbetade hårt och fortsatte kämpa framåt.

Min Resa och Kamp

Efter utbildningen kämpade jag hårt för att hitta min väg. Jag jobbade en kort tid i butik, men insåg att jag inte hade lärt mig att lyssna på rösten inom mig. Jag började arbeta inom sjukvården och hann jobba där i ungefär ett år innan covid-19-pandemin slog till. Tyvärr blev jag smittad och utvecklade post-covid, vilket höll mig sjuk i sex månader. Det var en utmanande tid, men jag kämpade mig igenom det med beslutsamhet och styrka.

En Reflektion över Pandemin och Dess Efterverkningar

Pandemin var en tid som förändrade livet för många av oss. Den långa perioden med munskydd och restriktioner satte sina spår, både fysiskt och psykiskt. För min del fick jag uppleva hur munskydden, trots sin skyddande funktion, orsakade skador i ansiktet. Till slut blev det för mycket, och jag fattade det tuffa beslutet att säga upp mig från min fasta anställning inom vården. Jag var helt enkelt för sårbar i den miljön under den tiden.

🌿 Börja Leva – en inre resa

Det här är berättelsen om hur kroppen tvingade mig att stanna. Om sorgen, ilskan, insikten – men också om kraften att börja leva på nytt.

1. När kroppen sa ifrån

________

Det började som en ständig trötthet. Kroppen protesterade, och tankarna kändes som inneslutna i dimma. Jag skyllde på åldern, men symptomen blev bara värre. Till slut började jag sälja allt – huset, bilen – och minskade min arbetstid. Livet saktade ner, men inom mig härjade fortfarande en storm. Meditation, träning och promenader gav bara tillfällig lindring. Jag förlorade både energi och riktning.

2. Att hitta mening i livet

____

Jag började ställa mig själv frågan: Vad vill jag göra nu? Två av mina barn hade redan flyttat hemifrån, och det var bara min dotter som fortfarande bodde kvar. För första gången vågade jag tänka på min ungdomsdröm – att bli psykolog. Jag började studera, jobbade några timmar i butik varje vecka och försökte hålla mig sysselsatt. Men min kropp sa ifrån. Tinnitus, minnesproblem och koncentrationssvårigheter tog över – det blev för mycket att hantera. Till slut kraschade jag.

3. Vägen ner – och upp igen

________

Jag ringde vårdcentralen och sa: “Jag orkar inte mer.” Diagnosen blev utmattningssyndrom. Tre månader av terapi, rehab och sårbarhet följde. Jag var envis och trodde att lösningen låg i att få fler verktyg – inte vila. Men kroppen sa ifrån. Trots allt försökte jag fortsätta studera och jobba, men det slutade i ett bakslag. Först då förstod jag: det var dags att pausa livet helt. Inte för att börja om, utan för att börja på nytt.

4. Att läka och leva igen

_______

När jag insåg att min livsresa – barndom, trauma och stress – var en helhet, vågade jag släppa taget om det som inte längre gynnade mig. Idag väljer jag att leva i det som får mig att må bra, ett steg i taget. Meditation, mindfulness och tacksamhet har blivit mitt ljus. Jag hade ingen aning om att läkningen hela tiden funnits så nära – inom mig själv.

Min sårbarhet är min styrka

För första gången vågar jag visa mina sårbara sidor. Jag är inte färdig – men jag är äkta.

I min sårbarhet hittar jag en kraft jag tidigare dolt. När jag möter världen utan masker kan jag vara sann mot mig själv och andra. Att blotta sina mest sköra delar kräver mod – men det är just det som gör oss genuina och mänskliga.

Genom att acceptera mina osäkerheter och brister växer jag som individ. Jag hoppas att min resa kan inspirera dig att våga göra detsamma.

Sårbarhet är inte en svaghet – det är en styrka. Min styrka. Min sanning. Grunden för mitt mod.

Vad bär du i din ryggsäck?

Vi alla bär en ryggsäck genom livet – en osynlig packning fylld av våra erfarenheter, tankar och känslor. Vissa dagar känns den lätt: fylld med skratt, tacksamhet och minnen vi vill bära med oss. Andra dagar tyngs vi av sådant vi inte kan släppa taget om: oro, sorg eller stress som gör att vi känner oss tunga. Men oavsett vad som finns i din ryggsäck just nu, är det viktigt att stanna upp ibland, packa om och fundera på vad som faktiskt behöver vara kvar. Våga släppa taget om det som tynger och gör plats för det som lyfter dig framåt.